Mia

Nu sitter jag på jobbet. För tillfället ingenting att göra, men hittills har de varit en väldigt trevlig dag. Det är svårt när man inte har någon rutin, jag vet ju inte vad jag kan hitta på att göra när det blir dötid. Nu sitter jag och väntar på att nyhetschefen ska komma tillbaka från ett möte så jag kan fråga henne. 

Idag har jag haft min första på allvar-upplevelse av att vara journalist.

Jag var sjukligt nervös, och försökte på alla vis intala mig själv att det skulle gå jättebra. Jag har fokuserat lite för mycket på det negativa den senaste veckan, och det har skapat lite hjärnspöken tror jag. Men jag kom dit, hälsade på en massa folk, och allt kändes bättre ganska snart.

Jag fick ett jobb att göra, en kvinna som själv hört av sig till dagbladet och undrade om vi ville skriva något om ett föredrag som ska hållas nu på torsdag. Kvinnan driver en förening som  har bjudit in två föreläsare som ska hålla detta. Det hela sker i samarbete med Studiefrämjandet, och bakom föreningen står också länsstyrelsen, och så var något som heter Nutek inblandat, så ja, jag hade lite svårt att förklara detta på ett enkelt sätt i en artikel. Men innan jag kom så långt så ringde jag och pratade med kvinnan och med båda föreläsarna och sprang tillsammans med en fotograf ut och fotade och pratade med dem irl. Så långt gick det väldigt fort och smidigt. Jag började ringa klockan nio och klockan elva hade vi samlat alla som befann sig i Sundsvall på samma café och kunde ta en bild.

Sen gick det trögare.

Tidigare har jag tänkt att jag inte kommer ha några stora problem med att skriva, för det brukar fungera ganska bra. Däremot har jag varit nervös för att missa saker när jag pratar med folk, missa följdfrågor eller komma tillbaka med fel information så att det blir väldigt svårt att skriva ihop någonting. Nu var det precis tvärt om.

Faktasamlandet gick mycket smidigt. Sedan satt jag och försökte skriva en begriplig text i flera timmar. Kände mig mycket ineffektiv. Och ganska dålig. Vände och vred på det hela några gånger. Efter att ha fått några tips gick det lättare, men fortfarande svårt. Till slut kände jag att det inte kommer bli så mycket bättre, jag har förklarat så enkelt jag kan och försökt göra det lite spännande. Då var dock nyhetschefen så pass inställd på att vi slutför den texten imorgon istället, så då fick det bli så. Den ligger fortfarande där alltså.

En hel dags arbete, och inte en ynka färdig text. När jag gick från jobbet pratade jag med Micha en halvtimme, sen kändes det bättre. Det blir en bättre dag imorgon, och då slipper jag vara så hysteriskt nervös. Alla är snälla, och jag kommer inte att få uppdrag som de inte tror att jag klarar av. Visst var det segt jobbat idag, men det är ingen jättekatastrof.

Nu sitter jag hemma hos min faster, som tar så väl hand om mig. Känner mig mycket bortskämd. Vi ska snart se på idol och dricka te. Jag har fått en mycket skön säng och sova i. Inatt tackade jag Gud för min förmåga att sova som en sten oavsett omständigheter. Jag skulle mått riktigt dåligt imorse om jag inte sovit ordentligt inatt. Men vi gick och la oss före tio, och trots att det är minst tre timmar tidigare än jag är van vid har jag sovit som klubbad ända fram till klockan sex.

Nej, nog nu. Mer imorron kanske. Tack för alla snälla kommentarer förresten! =) Kram!

Imorgon förmiddag tar jag tåget till Sundsvall. Jag ska bo hos en av mina snälla fastrar och umgås lite med släktingarna, och så ska jag leka reporter för dagbladet. I två veckor.

Jag har varit ganska nervös hela veckan. Jag blir det, det går inte att undvika. Det är en helt ny situation, och jag vet inte vad som förväntas av mig. Det kommer att gå bra, förstås. Men jag är nervös ändå.

Jag ska försöka skriva något sedan om hur det går, men det är möjligt att jag hellre är social och har trevligt än sitter och stirrar på datorn. Så vi får se. Annars berättar jag när jag kommer hem.

Ha så bra!

Jag har väldigt dåligt samvete. Jag försökte bara hjälpa. Den lilla stackaren hade förirrat sig in i vår trappuppgång, och studsade mot fönstret i desperata försök att komma ut. De var två stycken faktiskt. När jag gick fram för att öppna fönstret så flög de därifrån och satte sig längst in i varsitt hörn. Sedan skulle jag gå ner för trappan för att få dem att flyga ut genom det uppställda förnstret. Och då väljer den ena att ta full fart mot ett annat fönster, en våning ner. Han hann få upp så hög fart innan han slog i rutan, det riktigt hördes hur hårt det smällde.

Efteråt låg han och kippade efter andan en lång stund. Det verkade nästan som att hann skulle klara sig. Jag la upp honom på fönsterbrädan så att han skulle kunna flyga rätt ut när han hämtat sig. Sedan dog han.




Den var så livlig och söt några minuter tidigare. Jag försökte ju bara hjälpa.

Det var ganska länge sedan nu som jag riktigt kände att jag är på rätt plats i vardagen. Alltså trivs i skolan, helt enkelt. Jag känner inte att jag kommer framåt, inte att jag lär mig någonting direkt, och framför allt inte att jag har roligt. När jag kan sitta och umgås med alla snälla och goa människor, då är det roligt, men själva skolarbetet känns inte inspirerande alls.

Idag var en sådan dag när jag satte mig och tittade på andra utbildningar. Jag hade hittat en informatörstjänst som jag inte kommer att få, eftersom jag helt enkelt kan fel saker. Eftersom jag misstänker att jag inte heller kommer lära mig det jag behöver kunna om jag går kvar där jag går, så började jag leta efter något som var lite mer praktiskt inriktat. Det är jättebra att lära sig teorin bakom varför man gör som man gör, och få en förståelse för hur journalistiken har förändrats de senaste hundra åren och fundera över mediasamhället i en större kontext, men så länge jag inte hanterar de dataprogram som jag behöver kunna jobba i så kommer jag inte känna mig redo att gå ut och jobba. Vi jobbar mycket praktiskt med att skriva på mitt program, men jag skulle vilja lära mig mer om helheten. Tror jag. Fast det är jag inte heller säker på.

Det är svårt. Det är ett stort område, och allt jag känner att jag skulle behöva lära mig finns sällan i ett och samma utbildningsprogram. Det känns som att man behöver olika saker beroende på var man vill jobba sen, men hur ska man veta det då? Rena informatörsutbildningar verkar sällsynta, åtminstone i Stockholm. Eller så är det bara att jag inte hittar i djungeln av information.

Egentligen borde jag släppa det och gå klart det här istället. Det är inte så långt kvar. Fast det är ju roligt att tänka framåt och planera, inte alls lika roligt när allt är färdigplanerat och man bara ska genomföra.