Mia

Hela förra veckan slet jag med min första hemtenta. Nu är den inlämand. Jag har känt mig lite sliten den här helgen, trots att jag försökt ta det lugnt och sova. I morgon börjar nästa kurs.

I morgon är också den dagen som jag väntat på sedan jag och Maria började känna att vi snart skulle flytta ut från vår fina lägenhet i våras. I morgon är det 1:a oktober, och jag får tillträde till min fina hyresrätt. Den här sista månaden, sedan det blev klart med hyreskontraktet, har gått långsamt. Veckan som kommer så kommer jag vilja göra väldigt mycket saker. Plugga borde jag, jobba lite har jag lovat, och så tänkte jag flytta och inhandla diverse nödvändiga saker. Ska försöka ta det lite lugnt, eftersom jag inte känner mig helt hundra, men det är svårt när det är så mycket man borde och så mycket man vill. Jag har längtat så länge!

Idag har vi varit i Uppsala, där lilla Jonas Ohlsson döptes. Väldigt roligt att träffa Maja och Olle, och många andra också, och Jonas förstås. Efter det gick vi en trevligt promenad för att låta den goda tårtan sjunka, och göra plats för fika hemma hos Haralds mormor. Jättetrevligt. Och väldigt gott fika. Tack vare hennes gästbok kunde vi konstatera att det bara var ett och ett halvt år sedan vi var där senast och lovade att snart komma tillbaka. Hum. Vi ska försöka att inte dröja lika länge nästa gång.

Den första oktober är det även höst. Träden utomhus är röda och gula och vackra. Och lite gröna. Och te är gott och höstpromenader är trevligt.

Jag kom precis på att jag visst ska till tandläkaren kl 07:10 imorrn. Tur att jag kom på det nu och inte såhär dags imorrn. Mindre tur att klockan snart är ett.

Idag började årets kyrkomöte (kyrkans riksdag). Igår skrev dn att det hade lämnats in fyra motioner angående vigselrätten. På kyrkans hemsida står det ett par stycken. I vilket fall kommer det diskuteras. Knappast fattas något beslut än på ett tag vad jag förstår, men jag är inte så insatt heller.

För övrigt skriver jag hemtenta och.. skriver hemtenta. Det är roligt, men jag kommer få sjukt stressigt på torsdag. Den ska in på fredag, och jag har hittills skrivit.. ca en halv av fem frågor. Typiskt inte jättebra.

Förra veckan pratade vi mycket om genus i skolan. Det måste man om man läser etnologi, det förstår jag. Men man blir så trött på det. Åtminstone blir jag det, och jag tycker mig ha märkt fler som blir det. Det kan förstås vara intressant, men det finns så mycket jag blir så trött och irriterad på. Till exempel. Vi talade om anmälningar till jämo, och om en artikel i metro (tror jag det var) där de sa mellan raderna att det är rätt fånigt när män anmäler orättvisor till jämo, för kvinnor har ju mycket större orättvisor emot sig, typ. Så en i klassen kommenterade då att män inte riktigt får plats i jämställdhetsdebatten, och att det är synd. Men då får hon svaret av min lärare att det inte stämmer, för män har det sista ordet i alla debatter, faktiskt.

Anser du att detta stämmer? Jag tycker liksom inte att det stämmer. Och jag undrar lite hur länge vi ska fortsätta att lära oss att det är så, och när det övergår från att vara korrekt och upplysande info oom vår samtid till att bli en självuppfyllande profetia och en av anledningarna till att vi aldrig kommer vidare.

Och påståendet att när en tjej blir påhoppad så tycker man alltid att tjejen och hennes sexualitet är problemet, killens sexualitet är aldrig ett problem. Vad tycker du, är det mannen eller kvinnan som är problemet när en kvinna blir utsatt för övergrepp? Jag har träffat på ganska få människor som tycker att det är kvinnans fel. Och att hävda som fakta att "vi", "samhället" tycker att det är kvinnans sexualitet som är problemet, tycker jag är att lägga åsikter i folks mun som inte är rättvisa. (Sen är det absurt att en kvinna i en rättegång måste försvara sig och förklara sig, men det är en annan fråga, det tror jag att de flesta tycker är ganska sjukt).

Och sen, eftersom alla är överens om att männen är kärnan till allt ont i samhället, så kan man undra vilka som är det där "samhället" som faktiskt fortfarande anser att det är kvinnans sexualitet som är problemet. För att vara i majoritet i samhället så gömmer de sig väldigt väl, iallafall har jag inte sett dem. I vår klass fanns de åtminstone inte.

Nu ska jag sova innan jag snurrar in mig i det här.

Igår och idag har jag jobbat. Jag var lite orolig för hur det skulle gå, men det har gått bra. Anledningen till att jag skulle jobba var att alla de ordinarie på vårdcentralen behövde åka iväg och diskutera alla förändringar som kommer nu. Politikerna har bestämt att ganska mycket ska bli ganska annorlunda. Ganska snart. Och det behöver pratas igenom så alla vet allt. Och så är det mycket annat som behöver diskuteras, som vanligt inför hösten. När alla ordinarie är borta för att diskutera viktiga saker, så är det följdaktligen inte så många på plats på jobbet som har någon ordentlig koll. De flesta som jobbade de här dagarna var vikarier. Vilket alltså var anledningen till att jag inte var helt till freds med situationen. När få människor har koll, så är den sammanlagda mängden koll en smula för liten. Ofta. Sedan beror det på vilka situationer man hamnar i, exakt hur mycket koll som krävs.

Dock så hade framför allt sköterskorna väldigt bra koll. Alla har varit där mycket tidigare, flera har jobbat heltid tidigare och rycker nu in som vikarier vid sidan av andra jobb eller pension. Så det var bra. Och framförallt har ju alla koll på hur man gör när man lite kvickt ska rädda livet på nån, och det var ju tur. Det är så faschinerande och så roligt att se alltid, och jag lär mig så mycket om allt möjligt varenda gång jag är på det där stället. Och bortsett från att ingen klarade att få igång EKG-apparaten och ingen hade berättat för mig att vi plötsligt hade en psykolog extra, så gick det mesta friktionsfritt.

Det har varit mycket snack om att vårdcentralerna försöker lista patienter utan att fråga dem för att få så många patienter och därmed så mycket pengar som möjligt. Och det kan jag förstå, för det verkar ju vara ett ganska enkelt sätt att fuska på. Men sen undrar jag, när de säger på nyheterna på tv, att vårdcentraler kan komma att bli avstängda om det upptäcks att de fuskat.. Jag undrar liksom, avstängda från vad? Från att få vara vårdcentral? Ska de i så fall stängas ned, och vad händer då med alla de som plötsligt blir arbetslösa? Och patienterna som väntar på ett provsvar eller som haft sin husläkare som de litar på i många många år, det är inte så lätt att bara skicka dem någon annanstans. Jag klurade mycket på detta, det måste ju vara avstängda på något annat vis de menar. Men vilket vis det är undrar jag fortfarande över.

Jag hörde på radio idag också att det ska ha kommit in motioner till kyrkomötet nu om att Svensk kyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Till slut. Ingenting bestämt förstås, och det måste ju få ta tid sånt här. Som det mesta. Men jag tycker det verkar vara den bästa lösningen för alla. Och det verkar ju uppenbarligen funka bra i alla andra länder, så varför inte här.

Dagens fråga, som vanligt skolrelaterad. Vad är den viktigaste "gemensamma nämnaren" för att du ska kunna känna gemenskap med en annan person? Gemenskap på den nivån att du kan tänka dig att umgås med människan frivilligt, att det känns som att ni har samma sätt att se på världen på nåt vis.
Att ni är i samma ålder?
En gemensam politisk ståndpunkt?
Att ni båda är tjejer/båda killar?
En viss syn på religion?
Samma bakgrund?
Vad som helst. Frågan är luddig, och svaren också förmodligen.

Jag borde plugga så mycket mer än vad jag gör =)

Ett tack till Johanna, som påpekade appropå Känns bra-inlägget att man faktiskt tycker ännu mycket mer om sin familj och att komma hem så fort man inte bor hemma längre, och att bara det är värt en smula studielån. Det är helt sant, trots att jag lyckats förtränga det under sommaren. Och dessutom blir familjen mycket gladare av att se en, så fort de inte är så vana vid det.

Appropå det här med kaffe och varför man beställer latte och inte kaffe med mjölk, så tror jag lite på Wickits teori att det till viss del handlar om att man vill ha en skillnad på vad man dricker på caféer och hemma. Man vill känna att man skämmer bort sig lite. Men samtidigt är jag ytterst nyfiken på om det någonstans kan handla om en känsla av hur folk i allmänhet gör. Att det helt enkelt handlar om en cafékultur, där man beställer en latte eller möjligen espresso eller macciato (fast inte så ofta cappuccino enligt min erfarenhet) för att det är det man gör på café. Det ingår. Ingen ifrågasätter det, man visar att man vet hur man gör när man går på café. Alternativ är att dricka juice eller te. Gärna rött te eller något som är smaksatt med ovanliga saker. Skulle jag fråga om jag kunde få ett glas mjölk skulle förmodligen folk höja på ögonbrynen.

Men å andra sidan måste det ju finnas de som beställer vanligt kaffe med mjölk, annars skulle väl inte caféerna envisas med att erbjuda det?


Ni vet när man har en dag som känns riktigt meningslös. Och man borde en massa saker, man skulle kunna ta tag i en massa, men energin eller vad det nu är räcker inte till. Och på kvällen, när man fortfarande inte tagit sig för att åstadkomma något, så ligger man och känner att man verkligen slösat iväg dagen. Och inte kan man somna och glömma bort den heller och må bättre imorgon, för man har inte gjort nånting alls och är därför inte trött och kroppen är inte alls intresserad av att sova ännu. Vad gör man en sådan dag? Vad skulle du göra för att fylla en sån dag med lite mening, så man åtminstone känner att någonting denna dag gjorde en liten skillnad?

Jag har för övrigt börjat dansa i en trevlig liten studentdansgrupp. När jag vaknade i morse märkte jag att baksidan av mina ben dött. De har ännu inte visat några tecken till att vilja återuppstå.

I går lärde jag mig av min kurslitteratur att kulturanalys (vilket för tillfället är det vi sysslar med) är en manodepressiv vetenskap. Minsann. Jag har även fått lära mig att självbedrägeriets konst är en välutvecklad kulturell finess. Det finns mycket att säga om kultur och hur människor beter sig har vi upptäckt. Etnologi kan verkligen täcka nästan vad som helst. Idag på föreläsningen pratade vi om fyllehistorier. I morgon ska jag gå ut och titta på människor. Folk gör så mycket konstiga saker som man inte tänker på. Tänk på det nån gång.

Det jobbiga med det hela är att jag lägger mer och mer märke till hur lustigt jag själv beter mig. Ibland kommer jag av mig och vet inte alls hur jag ska göra, är lite rädd att jag ska börja fungera konstigt i vanliga sociala situationer.

Jag tackar för övrigt för alla synpunkter jag fick på mitt förra inlägg. Det är alltid gott att höra många sidor av saker. Jag har beslutat mig för att skita i framtiden och fundera över nu så länge, och uppenbarligen brukar ju folk klara sig ekonomiskt även med egen lägenhet. Jag vill ha. Det ska bli roligt.

Vad brukar du beställa när du går på café? Och varför? Favoritcafé?