Mia

Jag vet inte hur en kålrot ser ut. Eller visste inte. Nu tror jag att jag vet. Om det nu är kålrot som jag lyckats köpa... Jag stod ganska länge vad grönsaksdisken, och funderade på vad jag skulle ha. Något som man kan dela och ha i grönsakssoppa. Det fanns olika slags grönsaker, och olika skyltar med vad de kostade, men alla skyltar verkade inte ha tillhörande grönsaker på stället. Det gjorde det svårt att använda uteslutningsmetoden för att komma fram till vad som var vad. Efter mycket om och men tog jag en grönsak som såg ut som en ljus klump. Möjligen kålrot.

När jag kom till kassan, efter mycket om och men, plockade jag upp varorna på bandet och kassören, kille ca 25 år, scannar och lägger över dem en och en till andra sidan. Tills han kommer till kålroten. "Är det här kålrot?" frågar han mig och bläddrar bland sina plu-nummer. Ehh.. jag vet inte! Men om han inte heller visste så var det i alla fall inte bara jag som var oallmänbildad. Så jag pep "jag vet faktiskt inte" med skamsen men samtidigt lite road röst. "Eller möjligen rotselleri?" Vet inte, pep jag igen. "Vet du möjligen vad kilopriset var?" Nää. Med tanke på hur jag stått och valt och försökt lista ut vad som var vad på skyltarna så hade jag ingen chans att komma ihåg det. Vi enades i alla fall om att det mycket möjligt kunde vara kålrot, och han tog betalt för det.

Så här i efterhand är jag nästan säker på att det är kålrot. Men om jag skulle ha fel så är jag åtminstone inte den enda.

...och nu ringde äggklockan, så nu ska jag se om den är god!

Klockan är strax efter elva och jag är dödligt trött. Kom hem från dansrepet för en kapp timme sedan, till en sen middag som Harald fixade. När man är så trött som jag var då, har ont precis överallt och är totalt utsvulten, då är det mycket värt att få serverad mat. Även om den egentligen inte är svår att fixa. Men orken skulle inte räckt till att laga mat också.

Det närmar sig valborgsmässoafton. Det kan vara så att jag sagt till någon att vi ska spela och dansa på valborg klockan två. OBS, detta stämmer inte. Däremot ska vi spela och dansa på valborg klockan fem. FEM alltså, ingen annan tid! På skansen. Känn dig välkommen att åskåda. Eller att låta bli. Men se då till att ha en trevlig valborg på annat håll. Lova det.

De senaste två veckorna har jag varit nära att implodera av stress och ångest. Mest skolrelaterad. Jag skulle behöva en extra helg den här helgen tror jag, för att känna mig i form igen. Men ja. I morgon är det måndag, oavsett vad jag tycker om saken. Jag tänker göra så mycket jag bara orkar, men jag tänker inte göra mer än så. Förra veckan blev det nog med sånt.

Sov gott!

Just det, förresten, är det någon som har en stor spindel i plast eller nåt sånt? Stor alltså. Jag skulle behöva låna en.. =)

Jag har en tendens att falla för frestelsen att klippa av mitt hår så fort det börjar bli långt. Mellan gångerna tänker jag att det vore fint med långt hår någon gång, men sen får jag ett ryck och trillar dit ändå. När jag väl går till frisören så är det ju också roligare om det faktiskt blir lite skillnad. Efteråt brukar jag pendla mellan att ångra mig och känna mig nöjd i minst en vecka innan jag vänjer mig.

Den här gången fick jag hjälp av Helen. Jag kan härmed meddela att hon är både duktig och förtroendeingivande! Som vanligt hade jag precis innan börjat tvivla och tycka att det ju vore skönt att ha kvar lite längder. Så hon sparade lite längder på båda sidorna, så nu kommer jag knappt ens märka att jag är så korthårig. Det syns ändå inte framifrån =)


Mycket osminkad men fin i håret =)


Det är dock svårt att vänja sig först. Ovant. Jag fick för mig när jag kom hem och tittade i spegeln att mitt huvud såg väldigt strutformat ut. Som att bakhuvudet blev jättestort och hakan lång och utskjutande.

<- strut


...men det var inte så . Det kändes mycket bättre nu när Harald tog bilder så jag fick se mer rakt från sidan.




Jag fick beröm i skolan iallafall. Det kändes bra. På kvällen kom Helen hem hit och hjälpte mig att jämna till färgen lite också. Mycket bra blev det, och trevligt var det.

Sedan på kvällen hade vi lite sminkskola. Till vår hjälp anlitade vi en aningen tveksam men föredömligt medgörlig sminkmodell. Mycket beröm till honom.

Ibland känns det som att årstiderna går snabbare ju äldre man blir. Nog för att det är tråkigt med vinter, när man knappt ser solljuset, men man hinner ju knappt reagera innan det är över. Nu är det april. I skolan har vi två moment parallellt fram till sommaren. Detta som vi börjar göra nu är alltså det sista vi gör på terminen. Läskigt fort kommer det gå..

B-uppsats är det dags för. Det känns ganska roligt. Förut kändes det jobbigt, men nu har jag ungefär bilden klar för mig vad det är jag ska göra, och det verkar ju inte omöjligt.

Namn ska jag skriva om. Vilka trender och faktorer som spelar in när man väljer namn till sitt barn.
Har du något favoritnamn som du tänker dig ha till en framtida bäbis? Och en annan för mig intressant fråga, har du någon vän som fått barn den senaste tiden, säg de senaste två eller möjligen tre åren, som kan tänka sig ställa upp på att bli intervjuad om namnval?


För tillfället så har jag mått lite halvdant de senaste dagarna, med mycket ont i huvudet och trött och så vidare. Men i fredags mådde jag bra. Tentan var inlämnad, jag hade en halv dag över och hade tagit tunnelbanan till hötorget efter att jag lämnat tentan i inlämningslådan i skolan. På väg upp i rulltrappan från tunnelbanan mötte jag en kvinna som var på väg ner. Jag kunde inte låta bli att lägga märke till hur less, trött och irriterad hon såg ut.  Just denna dag tyckte jag inte så synd om en sån kvinna, hon hade säkert en bättre dag nästa dag. Men däremot kom jag att tänka på hur glad och nöjd och allmänt välmående jag själv var som kontrast. Så jag fick för mig att jag skulle hoppa lite upp och ner. Inte högt, bara lite lite för att liksom väcka kroppen lite och på något vis uttrycka att allt var så bra just den dagen, jag hade ju ingen att prata med. Så jag tog sats, och... hoppade inte. Nähä? Blev nästan lite överraskad själv. Felsökte lite i systemen efter var någonstans som rörelsen avbrutits. Kom sedan fram till vad det var som hade hindrat mig: tänk om någon skulle se mig! Ja.. Där var problemet. Irriterad över makten som instinkten att inte verka onormal hade över mig tog jag sats ännu en gång, och misslyckades. Försökte hinna samla ihop lite mod innan rulltrappan var uppe vid markplan, men rulltrapporna vid hötorget är inte så långa. Jag gick vidare, fortfarande glad och så, men lite undrande och smått missnöjd över hur min kropp plötsligt inte gjort som jag planerat åt den.

Nog för att jag kanske är underlig som får för mig att skutta upp och ner bara för att jag råkar känna mig nöjd med livet en dag. Men ändå. Fast jag lovar att jag aldrig skulle tänkt på det om inte senaste veckorna handlat om hur vi gör som det förväntas av oss i den roll vi för tillfället har och hur vi lär in hur ett "normalt" beteende ser ut i just det sammanhang där vi befinner oss.

I vanliga fall skulle jag gått därifrån och tänkt att det var en konstig idé jag fått och det var tur att kroppen stoppade mig innan jag gjorde bort mig. Och det är förmodligen det sunda sättet att se på det hela. Så då var det kanske tur ändå.