Mia

Detta är en mycket övergiven stackars liten blogg. Jag har inte haft tid att bry mig om den denna veckan, och veckorna innan var några av de mest händelselösa veckor som jag upplevt. Jag blev nästan deprimerad, och sådär oförmögen att ta tag i min situation. Istället för att ringa nån av alla dem jag lovat att ringa, så satt jag och stirrade i väggen. Eller på datorskärmen. Fast när någon annan tog tag i saker så var det väldigt trevligt. Jag och Wickit bakade bullar en regnig dag till exempel, vilket var mycket mysigt.

Nu sitter jag hemma hos Harald, och låssas jobba. Han jobbar vid stora datorn och jag vid laptopen i sängen. Vi sitter och pysslar med festhäftet till Annika och Elias bröllop. Det bör bli klart ikväll. Vi åker nämligen till landet så snart som möjligt. Och kommer inte hem igen förrän det är dags för bröllop (=om en vecka). Det är en hel del kvar att göra på häftet. Men just nu känner jag att jag inte kan göra så mycket mer. Denna dator går att skriva på, men inte bildbehandla eller layouta. Och det är typ den biten som är kvar.

Nu märker jag att Harald faktiskt inte heller jobbar. Han sitter och surfar på webhallen. Usch vad vi är dåliga på det här. Båda två. Vi har haft väldigt roligt och väldigt trevligt, men det är fullständigt klart att vi inte ska försöka jobba tillsammans. Hehe. En sån mängd ineffektivitet som vi åstadkommit denna veckan, det är imponerande.

På landet ska vi pyssla ihop detta lilla festhäfte. Det kommer att innehålla korta intervjuer och bilder på Elias och Annika, kvällens meny, hälsningar och liknande saker, och vi ska binda ihop det till en liten bok och göra ett litet hjärta på framsidan. Dessutom ska vi på landet bygga ett hus. Vi kommer att ha fyra dagar på oss att göra båda dessa saker.

Huset är en liten friggebod som kommer i byggsats, och den kan jag och mina föräldrar och andra närvarande släktingar fixa klart veckan efter om det skulle behövas. Anledningen till att vi ska bygga den, är att på landet har vår familj den minsta stugan (farbror har en lite större på samma gård, och mina fastrar brukar sova i "stora" huset). Vi har alltid klämt in oss fyra personer på 20 kvadratmeter. Det fungerar utmärkt. Men om Harald ska följa med, så kommer vi att ha ett problem. Det är inte så att det finns utrymme för en madrass på golvet direkt. Alltså ska vi uppföra en friggebod, inför kommande semestrar, både till oss och till diverse kusiner som inte heller riktigt får plats om de känner för att ta med sig någon.

Vad jag egentligen tänkte säga med detta inlägget var att om jag inte bloggar, inte svarar på mail och inte går att nå på telefon, så är det inte för att dissa någon. Jag återkommer snart till civilisationen. Snart innebär om ca två veckor. Då kommer jag iofs att gömma mig på jobbet tills jag åter gör mig oanträffbar två veckor på Stora Strand, men... ändå =)

Nu ska jag sätta mig och skära till åttio små trianglar av silvrigt papper till omslaget. Wey.

I går kväll, i parken igen, var det fler ungdomar ute. Det var fortfarande ett äckligt väder, så det var inte jättemånga, men ett tappert gäng. Redan i onsdags hörde jag talas om hjärtan, som farsor och morsor på stan hade för vana att dela ut, och som ungdomarna verkade väldigt förtjusta i. Igår fick jag så se vad det var för slags hjärtan. De är absolut söta, men bäst av allt är att det blir nån slags mys-tyckaom-stämning överallt. Farsor och morsor delar ut sådana för att folk ska va glada, oftast i utbyte mot en varm kram. Kramar är till för att hjärtana ska mötas fick jag lära mig igår, därför måste man se till att kramas ordentligt och inte bara halvdant. Jag fick också massa kramar igår, både av farsor&morsor och av alla nyktra och fulla tonåringar. Hjärtan och kramar is the shit. En lika god stämningsskapare som pannkakor. Och pannkakor och hjärtan i kombination var något oslagbart. Hjärtan som håller folk glada, och pannkakor som håller folk mätta och inte för fulla. Och så självklart alla genomgoa ungdomar. Vore det inte för dem så vore det ju ingen mening med det hela.

När det är varmt och vackert och soligt, så vill man gärna göra andra saker än att sitta inne vid datorn. Eller sitta inne över huvudtaget. Så under de soliga dagarna samlar jag på mig massa saker jag ska göra när det blir regnigt igen. Nu är det regnigt igen. Eller åtminstone kallt. Men vad var det nu jag skulle? Jag borde städa mitt rum, så mycket vet jag. Det är iallafall en början.

I går kväll vandrade vi runt runt i edsbergsparken och pratade med ungdomar som just fått sommarlov från högstadieskolorna. Det var inte särskilt många där. Förmodligen eftersom det regnade kraftfullt under stora delar av kvällen. Tråkigt för blöta nattvandrarmänniskor, kanske positivt för ungdomar som slipper bli drängfulla och spy i buskarna och sånt. Förhoppningsvis hade de nu åtminstone ett handfat att spy i, var de än befann sig istället för att befinna sig i parken. Där det finns handfat är det oftast varmare och torrare än där det finns buskar och en sjö att ramla ner i.

Veckans hjältar är gänget i pannkakstältet. Massa cred till Karro för en god idé och stort engagemang. Pannkakstältet är alltså ett tält som under hela avslutningsveckan finns på kvällstid i edsbergsparken och delar ut gratis pannkakor, kaffe, te och saft till frusna sommarlovsfirande ungdomar för att de ska må lite bättre. Och för att bara finnas till hands om nån skulle behöva hjälp med något. Och för att snacka skit med frusna nattvandringsfolk och förse oss med pannkaka och kaffe också. Tackar för det. Årets bäste idé inom klassen Vara kyrka bland människor. Och jag beundrar hela gängets positiva uppmuntrande sätt, trots kyla och regn som kan få den bäste att misströsta. Och glädjen i att hjälpa som genomströmmade alltihop. Och så finns det så många roliga pannkakshungriga sommarlovsfirarungdomar, så bara det förgyller en kväll en smula.

För övrigt har jag sommarlov och har njutit varje minut i ganska exakt en veckas tid. =)