Kärnfamiljsnorm?
I natt vaknade jag och var förvirrad eftersom jag inte visste var jag var. Jag identifierade rummet som inte hemma på lokevägen och inte hos Harald, och förbryllades över att sovrumsdörren var öppen om jag nu sov borta någonstans. Sen kom jag på att jag visst var hemma. Då blev jag nöjd igen.
Idag har jag pluggat hela dagen, och haft ganska trevligt faktiskt. Vi har en bra grupparbetesgrupp som hjälps åt väldigt mycket, och det underlättar när man ska skriva rent sen. Men det tar väldigt mycket tid. Innan tisdag nästa vecka har jag svårt att tro att jag kommer ha ett socialt liv.
Eftersom jag bor och pluggar utefter pendeltågslinjen, och på senste tiden inte gjort annat än bott och pluggat, så har jag lyckats missa de omtalade affisherna om äktenskapet i tunnelbanan. Tur att facebook finns så man hänger med i vad som händer i omgivningen =) Affisherna med kärnfamiljsidealiseringen injicerade en extra tankevirvel till min plugghjärna.
Delkursen vi läser handlar om europeiska samhällstyper från bondesamhället, genom industrialiseringen och fram tills strax innan idag. Det är jätteintressant att läsa om historia som inte var så länge sen, där man på något vis kan se utvecklingen fram till hur våra tankemönster, ideal och samhällsstrukturer ser ut idag. När det handlar om tidsperioder som går att greppa med förståndet blir det mycket mer intressant. Igår läste vi om familjeliv och barnuppfostran. Kontentan av den intressantaste boken var typ att samhällsstrukturer och normer varierar väldigt fort. Begreppet 'familj', som vi tycker innebär ett gift par och deras barn, har inte alls inneburit det särskillt länge. Det kan likaväl betyda alla som bor på samma gård, inklusive tjänstefolk, släktingar mm och ett barn som växer upp i den familjen har självklart starka band till alla i familjen, alla hjälper ju till att ta hand om varandra. Över huvudtaget att en familj bygger på känslomässiga band är något ganska nytt. Likaså om man ska vara gift eller inte gift har växlat.
Visst är det intressant hur människan så gärna vill tro att det vi har just nu, våra normer och det vi är vana vid är det som alltid har varit det rätta? Antingen tror vi att det alltid varit så (tex att en man och en kvinna fattat tycke för varandra, gift sig och skaffat barn, uppfostrat sina barn och älskat dem. Att överhuvudtaget uppfostra sina barn är ett väldigt nytt sätt att tänka.) Eller också att det är först nu de senaste få åren som samhället plötsligt blivit det det alltid varit tänkt att vara, vi är det fulländade resultatet av utvecklingen. Förmodligen har människor i alla tider tyckt likadant om sin tid. Kanske ligger det i den mänskliga naturen.
Det är fascinerande att man kan tycka att vi kan stoppa utvecklingen och förändringen av normerna och dröja oss kvar i ett sätt att tänka bara för att det har råkat vara så man tänkt i några år nu. Men människor är rädda för förändringar, det har de säkert alltid varit och jag är inget undantag.
'Moralisk panik' har jag förstått att det kallas när hela samhället (eller en grupp) blir väldigt rädda och moraliserande över nymodigheter (eller gamla företeelser) och förklarar att just denna företeelse är det som kommer att förstöra ungdomen/samhället/vår framtid/vad det nu kan vara. En mindre moralisk panik uppstod när folk började lägga upp bilder på sig själva på facebook. (Man vet aldrig vad som kommer att hända med dem i framtiden, har man väl lagt upp något på nätet så finns det kvar för alltid, ni är väl medvetna om det?) Eller när man pratade som mest om de våldsamma tv-spelen som gjorde att ungdomarna förlorade förståelsen för vad som var verkligt eller på låtsas. Eller hur ungdomar klär sig nu för tiden. Eller förut, när punken kom, då var den något fruktansvärt som skulle förstöra ungdomarna, typ. Och så vidare.
Off topic. Hur kommer det sig att man så ofta slutar någon helt annanstans än där man började? Iallafall så lär vi knappast fastna i några särskilda normer eller tankesätt bara för att en grupp människor får för sig att tycka att det verkar vara en bra idé.
Förresten, varför ordnar inte någon en affisckampanj om att 'Älska vem du vill - för en mer kärleksfull värld!' eller något?
Idag har jag pluggat hela dagen, och haft ganska trevligt faktiskt. Vi har en bra grupparbetesgrupp som hjälps åt väldigt mycket, och det underlättar när man ska skriva rent sen. Men det tar väldigt mycket tid. Innan tisdag nästa vecka har jag svårt att tro att jag kommer ha ett socialt liv.
Eftersom jag bor och pluggar utefter pendeltågslinjen, och på senste tiden inte gjort annat än bott och pluggat, så har jag lyckats missa de omtalade affisherna om äktenskapet i tunnelbanan. Tur att facebook finns så man hänger med i vad som händer i omgivningen =) Affisherna med kärnfamiljsidealiseringen injicerade en extra tankevirvel till min plugghjärna.
Delkursen vi läser handlar om europeiska samhällstyper från bondesamhället, genom industrialiseringen och fram tills strax innan idag. Det är jätteintressant att läsa om historia som inte var så länge sen, där man på något vis kan se utvecklingen fram till hur våra tankemönster, ideal och samhällsstrukturer ser ut idag. När det handlar om tidsperioder som går att greppa med förståndet blir det mycket mer intressant. Igår läste vi om familjeliv och barnuppfostran. Kontentan av den intressantaste boken var typ att samhällsstrukturer och normer varierar väldigt fort. Begreppet 'familj', som vi tycker innebär ett gift par och deras barn, har inte alls inneburit det särskillt länge. Det kan likaväl betyda alla som bor på samma gård, inklusive tjänstefolk, släktingar mm och ett barn som växer upp i den familjen har självklart starka band till alla i familjen, alla hjälper ju till att ta hand om varandra. Över huvudtaget att en familj bygger på känslomässiga band är något ganska nytt. Likaså om man ska vara gift eller inte gift har växlat.
Visst är det intressant hur människan så gärna vill tro att det vi har just nu, våra normer och det vi är vana vid är det som alltid har varit det rätta? Antingen tror vi att det alltid varit så (tex att en man och en kvinna fattat tycke för varandra, gift sig och skaffat barn, uppfostrat sina barn och älskat dem. Att överhuvudtaget uppfostra sina barn är ett väldigt nytt sätt att tänka.) Eller också att det är först nu de senaste få åren som samhället plötsligt blivit det det alltid varit tänkt att vara, vi är det fulländade resultatet av utvecklingen. Förmodligen har människor i alla tider tyckt likadant om sin tid. Kanske ligger det i den mänskliga naturen.
Det är fascinerande att man kan tycka att vi kan stoppa utvecklingen och förändringen av normerna och dröja oss kvar i ett sätt att tänka bara för att det har råkat vara så man tänkt i några år nu. Men människor är rädda för förändringar, det har de säkert alltid varit och jag är inget undantag.
'Moralisk panik' har jag förstått att det kallas när hela samhället (eller en grupp) blir väldigt rädda och moraliserande över nymodigheter (eller gamla företeelser) och förklarar att just denna företeelse är det som kommer att förstöra ungdomen/samhället/vår framtid/vad det nu kan vara. En mindre moralisk panik uppstod när folk började lägga upp bilder på sig själva på facebook. (Man vet aldrig vad som kommer att hända med dem i framtiden, har man väl lagt upp något på nätet så finns det kvar för alltid, ni är väl medvetna om det?) Eller när man pratade som mest om de våldsamma tv-spelen som gjorde att ungdomarna förlorade förståelsen för vad som var verkligt eller på låtsas. Eller hur ungdomar klär sig nu för tiden. Eller förut, när punken kom, då var den något fruktansvärt som skulle förstöra ungdomarna, typ. Och så vidare.
Off topic. Hur kommer det sig att man så ofta slutar någon helt annanstans än där man började? Iallafall så lär vi knappast fastna i några särskilda normer eller tankesätt bara för att en grupp människor får för sig att tycka att det verkar vara en bra idé.
Förresten, varför ordnar inte någon en affisckampanj om att 'Älska vem du vill - för en mer kärleksfull värld!' eller något?
Online
Igår kväll fick vi igång internet i den nya lägenheten. Det har varit ganska skönt att va utan, men det är också skönt att det är tillbaka =) Hittills har jag lyssnat på radio på mornarna för att få veta om det är varmt eller kallt ute och om det har hänt nåt. Radio har nämligen varit denna lägenhetens enda länk till världen utanför. Plus min mobil förstås. Men ändå. Jag har lyssnat mycket mer på public service än jag gjort nånsin.
Fint är det iallafall, och jag trivs väldigt bra. Vardagsrummet är igenstängt, det är fullt av slipdamm och ska så småningom få ny färg och lite tapeter innan det börjar användas. Men det är bra, jag har ungefär lagom med saker för att fylla ett kök och ett sovrum.
Jag trodde att det skulle kännas väldigt ensamt och ynkligt att bo själv. Jag är inte riktigt en ensamperson. Men än så länge så är det bara bara skönt.
Det här med tapetsering och sånt tar så lång tid och känns nästan oöverkomligt. Framförallt steget att ta ett beslut om vilken färg det egentligen ska bli. I helgen ska jag försöka ta tag i det där, annars kommer det aldrig bli klart.
För tillfället är det mest lägenhet, färg och sånt som snurrar i mitt huvud. Och lite grupparbete i skolan kanske. Jag känner mig smått insnöad. Det händer nog inte så mycket annat i livet just nu helt enkelt.
Men i eftermiddag blir det fredagseftermiddagsfika med Maria. Det är bra. Och i helgen tänkte jag våldgästa min stackars förkylda pojkvän. Han bli väldigt associal när han blir sjuk. Jag blir inte lika associal av att bo ensam.
Rött sovrum. Det är lite svårt att få den röda färgen på bild, men det är jättemysigt iallafall.
De vit-gula luckorna med guldhandtag som många hört talas om. Väggen på andra sidan är gul och orangegulrandig.
Ett stackars vardagsrum och allt som bor där för tillfället. Bl a Olles gamla soffa. Tack för den, den blir jättefin där när det är klart. Dessutom har den avtagbart tyg som går att tvätta. Ganska tur i det här fallet.
När vi (okej, Harald) började slipa så var golvlisterna mörkbruna. Så fort de var ljusa istället så kändes allt bättre faktiskt.
Nu ska jag skynda till skolan. Dvs gå genom den söta höstiga parken som ligger på vägen till pendeltåget =)
Fint är det iallafall, och jag trivs väldigt bra. Vardagsrummet är igenstängt, det är fullt av slipdamm och ska så småningom få ny färg och lite tapeter innan det börjar användas. Men det är bra, jag har ungefär lagom med saker för att fylla ett kök och ett sovrum.
Jag trodde att det skulle kännas väldigt ensamt och ynkligt att bo själv. Jag är inte riktigt en ensamperson. Men än så länge så är det bara bara skönt.
Det här med tapetsering och sånt tar så lång tid och känns nästan oöverkomligt. Framförallt steget att ta ett beslut om vilken färg det egentligen ska bli. I helgen ska jag försöka ta tag i det där, annars kommer det aldrig bli klart.
För tillfället är det mest lägenhet, färg och sånt som snurrar i mitt huvud. Och lite grupparbete i skolan kanske. Jag känner mig smått insnöad. Det händer nog inte så mycket annat i livet just nu helt enkelt.
Men i eftermiddag blir det fredagseftermiddagsfika med Maria. Det är bra. Och i helgen tänkte jag våldgästa min stackars förkylda pojkvän. Han bli väldigt associal när han blir sjuk. Jag blir inte lika associal av att bo ensam.
Rött sovrum. Det är lite svårt att få den röda färgen på bild, men det är jättemysigt iallafall.
De vit-gula luckorna med guldhandtag som många hört talas om. Väggen på andra sidan är gul och orangegulrandig. Ett stackars vardagsrum och allt som bor där för tillfället. Bl a Olles gamla soffa. Tack för den, den blir jättefin där när det är klart. Dessutom har den avtagbart tyg som går att tvätta. Ganska tur i det här fallet.
När vi (okej, Harald) började slipa så var golvlisterna mörkbruna. Så fort de var ljusa istället så kändes allt bättre faktiskt.
Nu ska jag skynda till skolan. Dvs gå genom den söta höstiga parken som ligger på vägen till pendeltåget =)