Mia

Nu bär det av igen. Stora strand utanför Åmål i Dalsland i två veckor. Jag ska vara köksslav och laga mat till sjuttio personer. Det ska bli jätteroligt. Tror jag. Hoppas jag. Fast jag har hört att det kan vara jobbigt också. Men mest roligt, gissar jag =)

Två veckors jobb på vårdcentralen har passerat. Två veckor går snabbt när man har roligt. Jag blev nästan lite lessen på ögat när jag skulle gå därifrån sista dagen. Visst, jag kommer tillbaka någon annan gång, men alla som inte jobbar där fast, alla sommarvikarier och så kommer jag verkligen sakna. För alla var så otroligt goa i år. Det brukar de vara, men jag liksom tyckte extra mycket om dem i år. Och så kan det bero på att det har varit två ganska lugna veckor, med precis lagom med jobb för att jag ska hållas aktiv men slippa få magsår. Så jag hade liksom inte tröttnat ännu..

Nu har jag packat, allt är klart, jag har även hämtat bilen från församlingshuset som vi ska åka ner i i morgon. Fast först höll jag på att inte kunna köra alls, den var ju automatväxlad! Jag har aldrig kört en automatväxlad bil i hela mitt liv, förrän idag. Men det gick bra. Helt utan hjälp till och med. Tur det, i morgon ska jag köra den en lite längre sträcka.

Hörs i augusti..

Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan.
Jo.
Men jag tycker att den fullständiga kärleken är en smula skrämmande i sig.
Är jag ensam om att tycka det? Finns det någon som känner lite likadant?
Jag brukar tycka att saker som jag inte förstår eller kan greppa är lite läskiga.

Jag tycker att det är läskigt att vara helt ensam på en stor plats. Alltså en plats som tex en stor skog eller ännu värre ett stort öppet fält eller en strand, där jag kan se att det faktiskt inte finns någon annan människa i närheten. När det inte finns någon annan i närheten blir det så tydligt att jag är så liten och världen är så stor. Och att det förmodligen inte skulle märkas om jag plötsligt försvann. Och om man skulle försvinna på en sådan plats, så skulle ingen i hela världen veta var man skulle leta, och försvinnandet skulle vara ett mysterium så länge som någon levde som mindes en. När de var borta som mindes försvinnandet, så skulle jag vara utplånad från världen för alltid.

Fast förhoppningsvis skulle jag väl vara där den fullkomliga kärleken är då istället =)

Finns jag över huvudtaget om ingen är där och ser mig? Ungefär som trädet som faller när ingen är i skogen som hör, låter det iallafall då?

Sådana där saker som hur stor världen är och vad fullkomlig kärlek är tycker jag är lite läskiga att fudera på. Det blir så komplicerat i huvudet.

Och sen tycker jag att den fullkomliga kärleken är lite... svår, eftersom jag inte förtjänar den. Och då tycker jag instinktivt att det borde va nåt skumt med det hela, några dolda avsikter på något vis. Man får väl kärlek för att man förtjänar... Men vem förtjänar? Framför allt fullkomlig kärlek, vem kan förtjäna det? Och ändå finns det, finns för oss att få, finns för mig att få om jag nu vågar. Det där är också något som är väldigt svårt att förstå.

Rädsla finns inte i kärleken.

Jag ska nog inte försöka förstå mer saker ikväll.

Tillbaka från landet. Jobbat i tre dagar nu. På vårdcentralen, i receptionensom vanligt. Väldigt trevligt för det mesta. Just nu är det typiskt somrigt där. Det har varit ganska fint väder trots allt, vilket oftast innebär att folk har bättre saker för sig än att va sjuka. Och så börjar det närma sig slutet på månaden, och då har folk inte råd. Så det är ganska lugnt i långa perioder på dagarna, och sen när det plötsligt händer mycket, då kommer precis alla konstiga problem på samma gång. Och allt ska lösas genast. Och så råkar man bara ha två händer, och ännu värre bara ett huvud, och då blir det problem. Men hittills har vi fixat det mesta. Och så hinner man ju som sagt vila mellan varven, så jag är inte alls lika trött som vissa andra gånger.

Nästa vecka blir jag den som har mest koll på kassasystemet där. Undrar hur de tänkte sig att det ska gå.. Då lär jag vara ganska slut. Till sommaren hör också alla problem med turister, folk som inte har svenska personnummer och inga sjukförsäkringskort och inte pratar svenska och inte engelska heller om man har otur. Och så vet man inte riktigt vad man ska göra. Och så är det sommarpersonal på alla ställen där man kan fråga också. Men det blir säkert bra. Det brukar ju lösa sig för det mesta.

På landet förrförra veckan snickrade vi. Framförallt killarna. Men jag hjälpte till också. Materialet till vårt lilla hus kom så vi kunde börja klockan fyra på tisdagen, onsdag kväll så var takstolarna på plats. Torsdag regnade det först, men när det sen slutade kunde vi spika dit takbrädorna. Ganska snabbt jobbat får man säga. Och det var tur det, för veckan därpå så regnade det. Och regnade. Vi fick det klart till slut, men en dag till med regn hade gjort det riktigt jobbigt.

Det var jättemysigt att komma upp till landet igen. Men ganska skönt att komma hem också. Det regnade så dant där uppe. Nu är Harald i Skåne. Det vill jag också vara. Fast just nu är jag egentligen ganska nöjd med att va här.  Undrar om man ska dra sig bort till tre lyktor och se om det finns nån rolig där att dricka te med.. Och hälsa på Daniel och så. Det blir bra det.


Harald i dörröppningen till vad som ska bli en stuga. Han jobbade som tusan, jag förstår inte hur man orkar så mycket. Det gjorde även pappa, och farbror som syns i bakgrunden.


Och det fanns fler som gärna hjälpte till att bygga stuga. Och som tyckte det var torrare under våra bräder än i skogen.


Så här färdigt blev det. Nästa år isolerar vi insidan och sätter på hängrännor och sånt.