Tankemönster.
Igår var det genrep. Det gick riktigt riktigt dåligt. Faktiskt. Vi satte inte en enda dans. Men vi hade roligt, och det är ju bra. Dessutom var det någon som sa att om genrep går bra så går konserten uselt. Och det vill vi ju inte. OCh nu vet vi ju iallafall vad vi inte kan. Så om Ida dansar något helt annat plötsligt så ska vi andra inte följa med, utan göra rätt istället, tänkte vi som plan inför lördag. Men nu har vi iallafall övat på att improvisera.
Fast det kommer att gå bra på lördag. Så enkelt är det.
Och orkestern är jätteduktig. Så det kommer bli en bra konsert även om vi skulle göra bort oss en smula. Och dessutom är vi snygga, och bara det är ju värt att se.
;)
Jag har aldrig pluggat något så intressant och spännande som det jag läser just nu. Delkursen heter Mångfaldens Sverige. Vi pratar mycket om kategoriseringar, olika sätt vi delar in människor. Och hur dessa kategoriseringar upprätthålls hela tiden. Självklart blir det mycket genustänkande, eftersom man/kvinna är ett av de tydligaste sätten att dela in människor. Men den här gången blir jag inte trött på det. Varför? Jo, för att ingen kommer och säger "män har sista ordet i alla diskussioner, så är det" eller säger åt mig "eftersom du är kvinna är du underlägsen alla män, oavsett vad du gör. Känner du dig inte underlägsen så är det för att du vill förneka fakta. Skyll inte på mig, det är inte jag som säger att du är förtryckt, det är männen som ser till att det fortsätter vara så eftersom de är rädda att förlora makten". Eller något liknande. Nu är det på ett annat sätt.
För visst finns det en över- och en underordning. Det vore dumt att förneka. Men inte bara en. Vi pratar mycket om hur gruppen "invandrare" framställs i media tex, och hur stereotyper fastställs och upprätthålls. Över- och underordningar i kategorierna man/kvinna, invandrare/svensk, heterosexuell/homosexuell, medelklass/underklass osv. Stereotyper som inte har någonting med verkligheten att göra, men som vi får befästa varje dag genom influenser från olika håll var vi än rör oss.
Vad får människor för förutfattade meningar om oss när vi nämner vår bostadsort tex? Är det skillnad på hur Du uppfattar en människa beroende på om du vet att denne bor i Djursholm eller i Vårby, Husby eller Östermalm, Solna eller Fittja?
Och hur märkligt det är att stereotyper och förutfattade meningar kan leva vidare, trots att det inte är någon individs vilja att det ska vara så. Men också hur över- och underordningar också beror av situation och plats. Vår lärare (som är otroligt duktig och kan hur mycket som helst) är kvinna och "icke-svensk", vilket gör att hon uppfattas som underordnad många gånger. Men när hon står framför oss som föreläsare är det ju ingen som skulle se henne som underordnad. Fast hon fortfarande är samma person.
Och så börjar man lägga märke tilll saker i samhället och i sitt eget tankesätt som man kan bli väldigt upprörd över. Men det är just det som gör det så spännande. I veckan läste vi en text om hur våra läroböcker i historia och religion i gymnasiet är utformade, och vad som egentligen står. http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/17/98/1fb66fa9.pdf
Vi läste sidorna 40 och 47-102, men resten är säkert också jättespännande.
Nu ska jag skriva vidare på ett diskussionsprotokoll om hur "utsatta områden" framställs i en artikel i SvD (om poliskontor i stockholms förorter) och hur det kan komma sig att vi alla får en bild av vilka områden det handlar om utan att tidningen ens behöver skriva ut det.
Ha så gott, och missa inte den fantastiska konserten på lördag!
Fast det kommer att gå bra på lördag. Så enkelt är det.
Och orkestern är jätteduktig. Så det kommer bli en bra konsert även om vi skulle göra bort oss en smula. Och dessutom är vi snygga, och bara det är ju värt att se.
;)
Jag har aldrig pluggat något så intressant och spännande som det jag läser just nu. Delkursen heter Mångfaldens Sverige. Vi pratar mycket om kategoriseringar, olika sätt vi delar in människor. Och hur dessa kategoriseringar upprätthålls hela tiden. Självklart blir det mycket genustänkande, eftersom man/kvinna är ett av de tydligaste sätten att dela in människor. Men den här gången blir jag inte trött på det. Varför? Jo, för att ingen kommer och säger "män har sista ordet i alla diskussioner, så är det" eller säger åt mig "eftersom du är kvinna är du underlägsen alla män, oavsett vad du gör. Känner du dig inte underlägsen så är det för att du vill förneka fakta. Skyll inte på mig, det är inte jag som säger att du är förtryckt, det är männen som ser till att det fortsätter vara så eftersom de är rädda att förlora makten". Eller något liknande. Nu är det på ett annat sätt.
För visst finns det en över- och en underordning. Det vore dumt att förneka. Men inte bara en. Vi pratar mycket om hur gruppen "invandrare" framställs i media tex, och hur stereotyper fastställs och upprätthålls. Över- och underordningar i kategorierna man/kvinna, invandrare/svensk, heterosexuell/homosexuell, medelklass/underklass osv. Stereotyper som inte har någonting med verkligheten att göra, men som vi får befästa varje dag genom influenser från olika håll var vi än rör oss.
Vad får människor för förutfattade meningar om oss när vi nämner vår bostadsort tex? Är det skillnad på hur Du uppfattar en människa beroende på om du vet att denne bor i Djursholm eller i Vårby, Husby eller Östermalm, Solna eller Fittja?
Och hur märkligt det är att stereotyper och förutfattade meningar kan leva vidare, trots att det inte är någon individs vilja att det ska vara så. Men också hur över- och underordningar också beror av situation och plats. Vår lärare (som är otroligt duktig och kan hur mycket som helst) är kvinna och "icke-svensk", vilket gör att hon uppfattas som underordnad många gånger. Men när hon står framför oss som föreläsare är det ju ingen som skulle se henne som underordnad. Fast hon fortfarande är samma person.
Och så börjar man lägga märke tilll saker i samhället och i sitt eget tankesätt som man kan bli väldigt upprörd över. Men det är just det som gör det så spännande. I veckan läste vi en text om hur våra läroböcker i historia och religion i gymnasiet är utformade, och vad som egentligen står. http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/17/98/1fb66fa9.pdf
Vi läste sidorna 40 och 47-102, men resten är säkert också jättespännande.
Nu ska jag skriva vidare på ett diskussionsprotokoll om hur "utsatta områden" framställs i en artikel i SvD (om poliskontor i stockholms förorter) och hur det kan komma sig att vi alla får en bild av vilka områden det handlar om utan att tidningen ens behöver skriva ut det.
Ha så gott, och missa inte den fantastiska konserten på lördag!
Konsert
Snart är det dags!
Någon kanske undrar, 'men Mia spelar väl inga instrument?' Nä, det är sant. Men jag tycker om att dansa, och Kårsetten är en väldigt trevlig liten balett. Kom dit och titta vet jag! Om man ger mig 100:- så kan man få en biljett i handen i förväg. Om man vill.
Kram!
=)
Någon kanske undrar, 'men Mia spelar väl inga instrument?' Nä, det är sant. Men jag tycker om att dansa, och Kårsetten är en väldigt trevlig liten balett. Kom dit och titta vet jag! Om man ger mig 100:- så kan man få en biljett i handen i förväg. Om man vill.
Kram!
=)
Det går segt.
Delkursen Europeiska samhällstyper och livsformer är avklarad. Nästa heter Mångfaldens Sverige. Till på måndag borde jag läsa en massa kurslitteratur. Det går segt.
Allt jobb som den förra delkursen förde med sig gjorde att jag uppskattade den tid jag hade för mig själv. Grupparbetet var trevligt, men gjorde att jag på kvällen när jag väl kom hem var ganska glad över att få vara för mig själv en stund. Men nu, speciellt i den här pausen mellan två delkurser, är det en smula jobbigt att bo själv. Jag blir lite paralyserad av ensamhet, kommer mig inte för någonting alls. Idag har jag hittills spenderat fem timmar på absolut ingenting. Jag har försökt vara duktig och läsa, men blir knäpp och okoncentrerad av tystnaden. Men har jag radion på så lyssnar jag bara på den istället. Jag har försökt gå ut, mest för att jag blir knäpp av att sitta inne. Men varför? Vad ska jag gå ut och göra? Det verkar kallt och jobbigt och meningslöst. Jag borde ringa nån och ta en promenad. Men då blir det ingen kurslitteratur läst. Fast det blir det ju inte ändå. Jag borde nog äta lunch. Men det är bland det tråkigaste att göra ensam. Men innan jag kan göra nåt annat så borde jag äta, för jag är väldigt hungrig egentligen. Men det känns meningslöst att äta om jag inte kommer på något konkret att göra efteråt.
Och så fortsätter det sådär. Varför är det så svårt att få saker gjort, och varför mår man så dåligt när det känns som att man slösar med den värdefulla tiden? Och så ringer jag till Harald och gnäller på honom, som om allt var hans fel. Inte för att han kan säga eller göra något som gör att det känns bättre, men liksom ändå, för att det åtminstone innebär någon slags kontakt med världen utanför lägenheten. Stackarn, han har det inte så lätt.
Något positivt. Nån måtta får det vara på gnällandet. Snö! Det snöade i natt, och den låg kvar på morgonen, åtminstone på gräsmattan. Och den ligger till och med kvar fortfarande. Jag vet inte om det är positivt i sig, men det är en trevlig omväxling och lite av en hoppsan-upplevelse.
Annat positivt är att vårt inlämnade grupparbete kändes mycket genomarbetat och på nåt sätt ändå värt all nedlagd tid. Vi har hunnit slipa hela vardagsrummet här i lägenheten, vilket innebär ett steg närmare ett färdigmålat och beboeligt rum. Och det här är det första anfallet av ensamhetstristess jag upplevt efter att jag flyttat, något som jag trodde skulle ha kommit mycket tidigare. Dessutom känns det som att det kommer att gå över.
P1 är mycket intressantare på vardagar än på helger.
Allt jobb som den förra delkursen förde med sig gjorde att jag uppskattade den tid jag hade för mig själv. Grupparbetet var trevligt, men gjorde att jag på kvällen när jag väl kom hem var ganska glad över att få vara för mig själv en stund. Men nu, speciellt i den här pausen mellan två delkurser, är det en smula jobbigt att bo själv. Jag blir lite paralyserad av ensamhet, kommer mig inte för någonting alls. Idag har jag hittills spenderat fem timmar på absolut ingenting. Jag har försökt vara duktig och läsa, men blir knäpp och okoncentrerad av tystnaden. Men har jag radion på så lyssnar jag bara på den istället. Jag har försökt gå ut, mest för att jag blir knäpp av att sitta inne. Men varför? Vad ska jag gå ut och göra? Det verkar kallt och jobbigt och meningslöst. Jag borde ringa nån och ta en promenad. Men då blir det ingen kurslitteratur läst. Fast det blir det ju inte ändå. Jag borde nog äta lunch. Men det är bland det tråkigaste att göra ensam. Men innan jag kan göra nåt annat så borde jag äta, för jag är väldigt hungrig egentligen. Men det känns meningslöst att äta om jag inte kommer på något konkret att göra efteråt.
Och så fortsätter det sådär. Varför är det så svårt att få saker gjort, och varför mår man så dåligt när det känns som att man slösar med den värdefulla tiden? Och så ringer jag till Harald och gnäller på honom, som om allt var hans fel. Inte för att han kan säga eller göra något som gör att det känns bättre, men liksom ändå, för att det åtminstone innebär någon slags kontakt med världen utanför lägenheten. Stackarn, han har det inte så lätt.
Något positivt. Nån måtta får det vara på gnällandet. Snö! Det snöade i natt, och den låg kvar på morgonen, åtminstone på gräsmattan. Och den ligger till och med kvar fortfarande. Jag vet inte om det är positivt i sig, men det är en trevlig omväxling och lite av en hoppsan-upplevelse.
Annat positivt är att vårt inlämnade grupparbete kändes mycket genomarbetat och på nåt sätt ändå värt all nedlagd tid. Vi har hunnit slipa hela vardagsrummet här i lägenheten, vilket innebär ett steg närmare ett färdigmålat och beboeligt rum. Och det här är det första anfallet av ensamhetstristess jag upplevt efter att jag flyttat, något som jag trodde skulle ha kommit mycket tidigare. Dessutom känns det som att det kommer att gå över.
P1 är mycket intressantare på vardagar än på helger.