Känns bra?
Idag borde jag plugga. Det är fantastiskt hur lite man kan få gjort när man har en hel dag på sig. Funderar också på att åka och klippa mig. Det skulle behövas, men jag får alltid lite beslutsångest. Mest för att jag oftast känner att om jag väl ska klippa mig så ska det väl synas också. Detta att betala massa pengar för att toppa lite känns meningslöst.
Csn snabbade på med beslutet att jag ska få studiemedel. Och det känns ju bra. Tackar för det.
Nu till veckans/månadens fundering. Är det ekonomiskt försvarbart att ha en lägenhet och betala massa hyra medan man pluggar om man egentligen kan bo hemma? Hur smart är det egentligen att dra på sig massa studielån? Och vad räknas som att kunna bo hemma? Tills man blir utsparkad för att föräldrarna flyttar till mindre hus? Tills man börjar bråka ohållbart mycket med de andra i huset? Eller kanske bara tills man känner att nu vill jag inte längre? Måste man i så fall ha något bra skäl? Eller räcker det med att det vore trevligt att uggla i sin egen lägenhet istället för i sitt flickrum? Kanske en så enkel sak som att jag faktiskt är 23 och det skulle vara fånigt var som helst i landet förutom möjligtvis i stockholm att fortfarande bo hemma.
Men hur smart är egentligen det här med studielån?
Och kan man trivas i en lägenhet som inte har någon balkong?
=)
Oj vilka ilandsproblem.
För övrigt har skolan börjat och vi har hur trevligt som helst. Jag stormtrivs just nu. Och hösten är nästan här, iallafall känns det så när man går hem från kummelby vid elva på kvällen, och kyligt klar luft fyller hela kroppen, och just då känns det som att det är precis så här allt ska vara. Kanske är det det också.
Csn snabbade på med beslutet att jag ska få studiemedel. Och det känns ju bra. Tackar för det.
Nu till veckans/månadens fundering. Är det ekonomiskt försvarbart att ha en lägenhet och betala massa hyra medan man pluggar om man egentligen kan bo hemma? Hur smart är det egentligen att dra på sig massa studielån? Och vad räknas som att kunna bo hemma? Tills man blir utsparkad för att föräldrarna flyttar till mindre hus? Tills man börjar bråka ohållbart mycket med de andra i huset? Eller kanske bara tills man känner att nu vill jag inte längre? Måste man i så fall ha något bra skäl? Eller räcker det med att det vore trevligt att uggla i sin egen lägenhet istället för i sitt flickrum? Kanske en så enkel sak som att jag faktiskt är 23 och det skulle vara fånigt var som helst i landet förutom möjligtvis i stockholm att fortfarande bo hemma.
Men hur smart är egentligen det här med studielån?
Och kan man trivas i en lägenhet som inte har någon balkong?
=)
Oj vilka ilandsproblem.
För övrigt har skolan börjat och vi har hur trevligt som helst. Jag stormtrivs just nu. Och hösten är nästan här, iallafall känns det så när man går hem från kummelby vid elva på kvällen, och kyligt klar luft fyller hela kroppen, och just då känns det som att det är precis så här allt ska vara. Kanske är det det också.
Do you really wanna see Jesus ski?
Tillbaka från det djupa Dalsland. Kom egentligen i söndags kväll. Sedan dess har jag mått ungefär som man ofta gör efter läger.
I två veckor har jag arbetat i princip från åtta på morgonen till tio-elva på kvällen tillsammans med de fantastiska människorna i köksteamet. Under lediga stunder har jag gått promenader med min kära kökschef Anna, busat, brottats och kramats med ledarteamet, och lärt känna en hel drös otroligt trevliga konfirmander. Inte ens då jag sovit har jag varit ensam. Jobba så pass långa dagar kan låta jobbigt, men.. tänk er att hela dagarna få umgås med roliga konstiga människor, då och då tittar andra in för att se vad man gör, man kan fylla dagarna med mycket saker. Typ sminka Adam blå om läpparna och stänga in honom i frysboxen. Och sånt. Jag kan inte minnas många gånger som vi hade tråkigt.
Och så kommer man hem. Till tystnaden och tomheten. Jag är inte en sån där som trivs med att vara ensam i vanliga fall heller. Att försöka komma sig för att laga mat och äta i ensamhet, när man är van vid att laga mat tillsammans med fyra-fem uppmuntrande, lustiga och snälla människor och äta den tillsammans med sjuttio (!) sådana... det blir inte mycket ätet när man kommer hem. Det är också på något vis svårt att ta sig för att ringa någon, eftersom man trots allt ändå är så trött. Man blir helt enkelt dum i huvet, känner sig deprimerad, rastlös och förvirrad. Så har jag mått sedan jag kom tillbaka. Men det är på väg att gå över nu. Och på sätt och vis gör det att det känns ännu mer att man varit ute på läger, utan den deprimerade känslan efteråt skulle det inte kännts lite mycket... liksom. Och jag vet ju vad det beror på och att det kommer att gå över, så på sätt och vis är det nästan lite härligt.
Och under sådana här lägerveckor blir känslan så stark, av att leva av, med och i Gud. Det är liksom det vi pysslar med. Och visst borde det vara samma sak hemma, men här blir det så konkret och så tydligt. Och så kan man komma hem igen, och på nytt ha fokus inställt, och så kan man leva i den känslan i flera månader. Man behöver det då och då. Koppla bort det vardagliga, och bara fokusera en stund.
Men visst har vi haft dåliga dagar också. Det var tur att vi åkte hem när vi gjorde det, en dag till och köket skulle brakat ihop om jag får säga vad jag tror. De två sista dagarna var det verkligen på gränsen. Och ledarteamet skulle aldrig orkat mer. Två veckor är max vad man klarar.
Men jag skulle så klart gärna åka nästa år igen, om jag visste att det var samma oöverträffliga gäng =)
Köket inspekterar sin bil som under natten mystiskt nog täkts av ett lager plastfolie. Kan det möjligen ha att göra med att köket tidigare på ett mycket stiligt sätt invirade lägerchefens säng i plast?
Jesus har fått skidor av pappkartong och åker på osten som konfirmanderna gjort en skidbacke av. Do you really wanna see Jesus ski? var dock inget effektivt sätt att få bukt med detta sätt att skära ost. Möjligen tyckte folk att Jesus såg ut att ha roligt.
Min favorit var ändå den gigantiska tårtan. Jag har aldrig gjort en så stor tårta förut, och att se folks förvånade miner var mycket underhållande. Vi serverade den på en inplastad ladugårdsdörr. Anna har konstnärsskills och avbildade gården mycket snyggt med hjälp av godis.
Nu ska jag skaffa facebook. Efter att mycket länge stadigt ha sagt nej till allt sådant blev jag plötsligt övertalad av en gammal klasskamrat som sa att jag var tvungen att vara med på deras gamla klassida som tydligen ska finnas där. Rent principiellt är jag emot, jag tror att det är lätt att fasta.. men okej. Ett försök ska det få.
I två veckor har jag arbetat i princip från åtta på morgonen till tio-elva på kvällen tillsammans med de fantastiska människorna i köksteamet. Under lediga stunder har jag gått promenader med min kära kökschef Anna, busat, brottats och kramats med ledarteamet, och lärt känna en hel drös otroligt trevliga konfirmander. Inte ens då jag sovit har jag varit ensam. Jobba så pass långa dagar kan låta jobbigt, men.. tänk er att hela dagarna få umgås med roliga konstiga människor, då och då tittar andra in för att se vad man gör, man kan fylla dagarna med mycket saker. Typ sminka Adam blå om läpparna och stänga in honom i frysboxen. Och sånt. Jag kan inte minnas många gånger som vi hade tråkigt.
Och så kommer man hem. Till tystnaden och tomheten. Jag är inte en sån där som trivs med att vara ensam i vanliga fall heller. Att försöka komma sig för att laga mat och äta i ensamhet, när man är van vid att laga mat tillsammans med fyra-fem uppmuntrande, lustiga och snälla människor och äta den tillsammans med sjuttio (!) sådana... det blir inte mycket ätet när man kommer hem. Det är också på något vis svårt att ta sig för att ringa någon, eftersom man trots allt ändå är så trött. Man blir helt enkelt dum i huvet, känner sig deprimerad, rastlös och förvirrad. Så har jag mått sedan jag kom tillbaka. Men det är på väg att gå över nu. Och på sätt och vis gör det att det känns ännu mer att man varit ute på läger, utan den deprimerade känslan efteråt skulle det inte kännts lite mycket... liksom. Och jag vet ju vad det beror på och att det kommer att gå över, så på sätt och vis är det nästan lite härligt.
Och under sådana här lägerveckor blir känslan så stark, av att leva av, med och i Gud. Det är liksom det vi pysslar med. Och visst borde det vara samma sak hemma, men här blir det så konkret och så tydligt. Och så kan man komma hem igen, och på nytt ha fokus inställt, och så kan man leva i den känslan i flera månader. Man behöver det då och då. Koppla bort det vardagliga, och bara fokusera en stund.
Men visst har vi haft dåliga dagar också. Det var tur att vi åkte hem när vi gjorde det, en dag till och köket skulle brakat ihop om jag får säga vad jag tror. De två sista dagarna var det verkligen på gränsen. Och ledarteamet skulle aldrig orkat mer. Två veckor är max vad man klarar.
Men jag skulle så klart gärna åka nästa år igen, om jag visste att det var samma oöverträffliga gäng =)
Köket inspekterar sin bil som under natten mystiskt nog täkts av ett lager plastfolie. Kan det möjligen ha att göra med att köket tidigare på ett mycket stiligt sätt invirade lägerchefens säng i plast?
Jesus har fått skidor av pappkartong och åker på osten som konfirmanderna gjort en skidbacke av. Do you really wanna see Jesus ski? var dock inget effektivt sätt att få bukt med detta sätt att skära ost. Möjligen tyckte folk att Jesus såg ut att ha roligt.
Min favorit var ändå den gigantiska tårtan. Jag har aldrig gjort en så stor tårta förut, och att se folks förvånade miner var mycket underhållande. Vi serverade den på en inplastad ladugårdsdörr. Anna har konstnärsskills och avbildade gården mycket snyggt med hjälp av godis.
Nu ska jag skaffa facebook. Efter att mycket länge stadigt ha sagt nej till allt sådant blev jag plötsligt övertalad av en gammal klasskamrat som sa att jag var tvungen att vara med på deras gamla klassida som tydligen ska finnas där. Rent principiellt är jag emot, jag tror att det är lätt att fasta.. men okej. Ett försök ska det få.