Mia

Min kära kusin ville inte följa med mig på Emil Jensen på fredag. Jag förstår henne. Med tanke på att hon går upp vid fem på morgonen just nu och inte skulle komma hem förrän tidigast vid tio om hon hängde med så förstår jag henne. Men det var tråkigt ändå.
Så vem vill då följa med tro? På fredag klockan 19 på kulturhuset. Jag kan liksom inte gå själv, det är ju inge roligt. Nejnej, det är klart att du ska med! Kom igen nu!!! =D

Nu börjar det kännas i magen att det inte är alltför lång tid kvar till sommarlovet. Imorgon påbörjas en vecka då jag ska lära mig layout. På en vecka, ja =) Det är en del i en kurs som innehåller Radio, foto och layout, och det blir mest ett smakprov av varje. Fotodelen var skoj, och jag tror jag kan det mesta av teorin också (har tenta 7/6). Radio var också väldigt roligt, sådär så att jag funderade på om det kanske är något man skulle syssla med. Layout blir intressant, läraren verkar helskön. Utmaningen lär bli att lära mig programmet InDesign. Men eftersom jag har en pojkvän som är lite inne i det där med tidningsdesign och sånt så att säga, så har jag hört tillräckligt för att ha en uppfattning om vad det rör sig om. Tror jag. Känner mig inte helt lost iallafall.

Och sen har jag som sagt en tenta i foto-, radio- och layoutteori, som hittills också känns mest rolig att plugga till faktiskt. Innan denna kurs är slut ska jag också ha intervjuat en intressant person och använt mina nya kunskaper (utom radiodelen) till att göra ett vackert personporträtt. Och eftersom kursen snart är slut bör intervjun göras snart. Men med VEM? Någon som har ett förslag? =/

Nåväl. I fredags var det födelsedag. En mycket bra dag. Mina skrivarvänner sjöng i telefonen =) Jag blev glad. Sedan sjöng mina andra vänner på kvällen. Väldigt glad. Hela dagen var full av snälla människor. Som sjöng eller skickade sms. Och man mår alltid som bäst med snälla vänner runt omkring. Tack för det. Och pappa hade plockat en stor bukett med förgätmigej, och på lördagen kalasade familjen på kalastårta och myste. Tack för det också.

Sov gott! Det ska jag.

Idag kan man läsa i dagen, och på löfbergs lilas hemsida, att försäljningen av rättvisemärkt kaffe under de fyra första månaderna i år gått upp med 220%.
TVÅHUNDRATJUGO!

=D


<-Dagens poppis

I helgen konfirmerades konfirmanderna som jag följt under ett gäng tisdagseftermiddagar sedan i vintras. De är numera konfirmater. Åtminstone brukar vi komma fram till att det heter så, men jag vet inte var det kommer ifrån och inte om det egentligen stämmer. Kanske är det bara en myt.

I vilket fall var det trevligt och roligt. Pontus såg förvånad ut när jag sa att ledarna har lärt sig mycket av konfirmanderna också under den här tiden. Man kanske inte tänker så som konfirmand. Men det är klart att vi gör.

Nu är jag riktigt sjuk. Igen. Det kändes lite orättvist i lördags kväll när jag låg som däckad i soffan och bara mådde pyton. Jag har alltid varit en sån där som aldrig e sjuk. Hur kommer det sig att vissa alltid är sjuka och andra aldrig? På TV sa de nyss att en stor del av immunförsvaret kommer från magen. Jag kanske ska satsa på att dricka det där vad det nu är reklam för...

Önskelista:
Bli frisk
Komma ikapp i skolan
Hinna med allt jag skulle vilja (ca 2 extra dygn i veckan skulle nog räcka)
Egen lägenhet med tillhörande stor bra säng. Dubbelsäng. Inte en lägenhet att bo ensam i alltså. Helst innan födelsedagen så jag kan bjuda hem alla mina vänner på kaffe och bulle.

För övrigt, med mitt tillbakahittande till mig själv, så går det väl frammåt antar jag men långsammare än jag hade förväntat mig. Citat från FOCUS för några veckor sen: "Tack Gud, att du är så stor att vi kan tillåta oss att tappa kollen då och då". Typ så. Kanske. =)



Det finns fortfarande så många som jag önskar att jag orkade ringa och säga hej, jag saknar dig, ska vi ses snart? Så många som betyder så mycket, hur kan det komma sig att det, som borde vara viktigast av allt, verkligen inte går att hitta tid till?

Någonting saknas.
Någonting blev kvar någonstans på vägen. Vet inte var på vägen. Jag har för mig att jag hade det där runt jul, men jag kan ha fel. Det handlar om en inställning. Eller flera kanske, om man kan ha flera olika inställningar, vara inställd på flera olika saker, på samma gång. Det måste man ju kunna ha. Om jag har en inställning vad gäller skolan tex, så måste jag ju kunna ha en annan vad gäller nåt annat. Alltså handlar det nog om minst två inställningar som jag tappat bort på vägen.

En inställning minns jag särskillt från ett år sedan, när jag hade gått på Åsa så länge att jag kommit in i det och blivit tvingad att faktiskt varva ner några kilo. Det var en inställning för att bli av med allt som jag lagt in i mig själv fast jag inte velat. Det var inget mål jag hade klart från början, nä, det kom liksom smygande när jag fick mer tid för att fundera över viktiga saker i livet. Jag formulerade den: Att bli lite mer mig själv för varje andetag. Tömma kroppen och själen på allt som inte ska va där. Och vissa dagar tyckte jag verkligen att det var så, jag växte märkbart för varenda minut. (inte så någon såg det förstås, utom jag själv och kanske dem som kände mig mycket väl) Och för första gången i mitt liv så kände jag att jag faktiskt visste vem jag var. Nu har jag inte längre någon aning. Och de senaste veckorna, när jag haft tid att känna efter, har jag känt att jag gör så mycket, och säger, står för, jobbar för så mycket som jag inte har en aning om vad det kommer ifrån, att det som är jag förmodligen ligger mosat längst underst som vindruvor under meloner i en shoppingkasse. Jag ser det inte ens härifrån.

Den andra inställningen som försvunnit nånstans på vägen vet jag att jag hade för inte så länge sen, ungefär vid jul. Det är inställningen till ett kristet liv. Den handlade mycket om att kärleken är det viktigaste. Om att på något sätt är det viktigaste att försöka visa något med mitt eget liv, att försöka se på folk med mer positiv inställning och kärlek. Att se det vackra i människor. Och även om det för stunden är omöjligt att se något vackert i en människa, hålla mig borta från att snacka skit tex. Något som jag kom på mig själv med att göra i veckan, helt utan anledning och så onödigt. Jag tyckte inte ens illa om killen, jag var bara negativ. Jag vill inte vara sån. Och, om man nu ska gå in på det, så tror jag att jag kan förklara så mycket mer om Gud genom att försöka vara kärleksfull i min vardag, än om jag skulle försöka förklara samma sak i ord. Därmed inte sagt att jag någon gång i mitt liv lyckats. Men jag tror inte att det handlar om att lyckas. Det handlar som sagt om en inställning. Som jag glömt nånstans på vägen. Och när jag tittar på mig själv som jag är nu, så ser jag någon som fördömmer andra, hakar upp sig på folks fel och är allmänt väldigt negativ och helt enkelt otrevlig. Och det medför också att jag har börjat fördömma mig själv. Och mina egna brister.

Och jag går runt med ett stort behov av att säga förlåt till väldigt många. Fast många skulle över huvud taget inte fatta vad jag menade.

Här någonstans finns en stor ond cirkel som bara väntar på att få käppar i hjulen. Och jag tror att så fort jag lyckas vända allt uppåt igen, så kommer cirkeln gå uppåt istället. Hoppas jag. Jag menar, jag känner mig positiv nu när jag faktiskt lyckats formulera problemet. Det är det där med att lyckas klä allting i ord, som gör det så mycket lättare sen.

Må gott. Det tänker jag jobba på att göra.