Mia

Idag har jag varit sanslöst lat. Större delen av dagen har jag gjort något helt annat än att jobba. Ätit lunch, druckit te eller snackat skit. Fast två saker har blivit klara idag (även om den ena va på typ 500 tecken) och en grej har blivit så klar den kan eftersom jag inte fått de sista siffrorna av diverse politiker. Den får någon annan pussla ihop i nästa vecka.

Mitt sinnelag har varit en aning.. ambivalent. Stor lättnad över att få komma hem snart. Min säng, min lägenhet, mina kläder, mitt kylskåp, min dator, mitt badkar, min Harald och mina välkända gator. Min soffa att smula ner och min disk att skita i. Det har fngerat jättebra att bo hos faster, men liksom ändå.

Samtidigt en slags olust över att lämna allting. Ganska stark olust. Alla de snälla, skönt konstiga och hjälpsamma människorna. Några stycken har jag hunnit lära känna precis så bra att jag blir lessen på riktigt över att inte få vara kvar. Men inte ännu tillräckligt bra för att kunna säga tack och allt möjligt som jag skulle vilja. Jag brukar inte bli så fäst vid människor, och framför allt inte på så kort tid som två veckor.
Och visst stämmer det att de spännande, meningsfulla samtalen alltid inträffar när det är dags att bege sig åt var sitt håll.

Jag tänkte när jag satt och var känslosam på McDonalds efter jobbet i väntan på tåget att det är tur att jag ännu inte kan blogga från mobilen. Annars hade allt känslomässigt dravel hamnat på bloggen och inte i blocket i väskan. Och det hade kanske inte varit så lyckat.

En sak till, jag undrar fortfarande vem som snodde mitt tangentbord under en lunch i typ onsdags. Jag såg aldrig till det efter det, fast jag letade. Jag hade fått ett helt annat tangentbord. Ingen förklaring, inget spår av det gamla. Alla låssades som ingenting. Mystiskt.